Fotbollen står på tröskeln till en ny värld. Det gör du också.
Varje dag står vi tröskeln till ett helt nytt liv. Det är bara vanans oerhörda makt som vill slå oss ur brädet, som viskar lögner om något annat. Vi har alla låga trösklar. Stiger bara livet en enda meter så svämmas vi över. Vi går leende i solen medan vi iskallt räknar med att det inre yxhugget inte kommer, medan vi förblöder ur osynliga sår vi inte ser. Så varför gräva ner sig i missmod redan i livet, när nedgrävning och jord snart är det enda som finns?

Pengar har inga känslor och det i en värd där vi supportrar inte är något annat än känslor.

Frågan för framtidens fotboll blir alltså; hur ska vi få dessa två fullständigt olika världar att gå runt i samma omloppsbana? Hur ska vi få dessa världar att röra sig varligt och respektfullt med, och inte mot, varandra?

Jag vill inte se italiensk fotboll bli själlös miljardindustri för rika araber, russar eller amerikaner.

Jag vill inte se vakter kasta ut folk som rör på armarna när det blir mål. Jag vill inte se folkmassor som stora, tysta och svarta hav nära men ändå tusen mil därifrån...

Jag vill inte ha en fotboll där supportrar förvandlas till en vara, ännu en källa till mer rikedom. Att gå emot utvecklingen i det här fallet är en anfall från Kommando Naiv.

Alltså vi. För vi finns. Och vi är inte dumma. Vi inser med hjärnan att pengarna styr. Men vi sätter oss emot det eftersom pengarna aldrig suttit på sängkanten och gråtit hedjlöst över en älskling som flytt.

Pengar har aldrig gått hem efter en förlust på övertid med tomheten som ett svart hål rakt in i hjärtat.

Pengar har aldrig fallit ner på knä och skrikit rakt ut i tacksamhet efter Grossos avgörande straff i VM-finalen. Pengar har inte förmågan att älska laget, staden, tröja, landet. Pengar har inte förmågan att bygga upp förväntingar, kan inte känna pirret i magen eller ens ana helikoptern som flyger i hjärtat.

Pengar är makt. Men pengar kan inte trösta oss när vi förlorar, glädjas med oss när vi vinner. Det kan vara ett medel, men inte mer. Knappt det faktiskt.
Pengar lägger inte armen om dig när du är ledsen. Pengar älskar ingen.
Men vi gör.
Vi älskar.
Obarmhärtigt och skoningslöst och helt säkert mer än vad som är bra för oss, älskar vi skiten ur den här jävla beniga, steniga världen.
Det är vi som är färgerna.
Det är vi som talar i tungor.
Det är vi som sjunger.
Det är aldrig pengarna som står upp i ösregnet med flaggan i topp och sjunger lagets lov när vi ligger under med 3-0.
Det är det vi som gör.
Därför borde det vara vi som styr.
Vi, och Kommando Naiv.