Du har nu tvingat lämna oss. Alldeles för tidigt.
Men nu lider du inte längre, du slipper ha ont.
Men hos mig gör det ont.
Fruktansvärt ont..

Till en början avskydde jag dig, trodde jag..

Jag avskydde att du kom in i vår familj och rörde om, fick oss att flytta från Örebro ut till skogen och landet ute i Västergötland.

Idag är jag evigt tacksam för det.
Jag är evigt tacksam för att jag fick lära känna dig och att du blev en del av mitt liv och min uppväxt.
Tryggheten som senare infann sig, friheten, glädjen och alla nya upptäckter det innebar att flytta till en helt annan miljö.
Du blev snabbt en förebild och någon jag verkligen såg upp till.
Du lärde mig massor!
Jaga, meka mopeder, fiska, baka bullar.. allt möjligt.
Vi byggde bollplank, innebandymål och sandlåda.
Du följde med min mamma och stöttade mig i fotbollen. Du var med och skjutsade till träningar, matcher och cuper.
Du var en del av ett fantastiskt föräldragäng som ställde upp enormt mycket för oss killar som älskade att spela fotboll, och älskade att göra det med erat stöd. Vecka efter vecka.
Och du tyckte egentligen inte ens om fotboll.. Det säger en del om din ödmjukhet, omtanke och ditt varma hjärta.

Nu har det varma hjärtat slutat slå. Men i mina tankar och minne slår du för evigt.

Du har levt ett lyckligt liv, fullt med fina vänner som en fin människa ska ha.

Vi är många som kommer sakna dig, men det är också många som med glädje tar emot dig på din nya plats.
En plats som nu får en av de finaste änglar.
En plats jag ser fram emot att en dag få träffa dig igen.

Men du får vänta ett tag. Jag har tänkt stanna här ett tag till, försöka bygga upp ett liv med egen familj och en dag bli den pappan och förebilden som du var för mig.
Om jag lyckas bli hälften så bra som dig är jag nöjd.

Min extrapappa, min förebild, min kompis, min Sven-Erik