Under en sommar händer det oftast väldigt mycket. Man är ute mer, träffar fler folk, man njuter av solen, badar, dricker öl, åker iväg till sommarstugan, badplatser, kollonilott, hälsar på sina föräldrar och allt vad man nu kan tänkas göra. Det är på sommaren det händer, det är då vi kliver ut ur vår vinterdvala och lever ut livet till max.
Jag har inte haft någon superaktiv sommar den här gången, har för en gångs skull hållt mig ganska lugn med både aktiviteter, resor, alkohol och annat som brukar tillta så fort solen skiner.
Men jag har ett minne som jag kommer att bära med mig för evigt. Ett minne som jag alltid kommer att förknippa med just sommaren 2012.

Jag var hos min farmor (och farfars) grav för att ta farväl.

Hon gick bort 2005 och jag har inte varit där sedan dess. Det är sju år sedan. Begravningen var helt underbart fin, men från den har jag mest suddiga minnen. Suddiga efter alla tårar som försvårade ögonens förmåga att ta in allt.

Kan inte påstå att det var direkt planerat i förväg. Under några dagar hade jag varit en aning nere, upplevt lite motgångar och det var allmänt tufft som man ibland säger.
Under en längre tid har jag funderat och tänkt på farmor. Hur mycket jag saknar henne, och hur mycket jag faktiskt skulle vilja åka till hennes grav för att hälsa på henne. Se hur det ser ut, se hur hon har det. Men jag har aldrig tagit mig mod eller samlat kraft nog för att verkligen göra det.
Men tillslut, en dag, så kom det.
Vaknade upp och bestämde mig ganska tidigt den dagen, att just idag skulle jag åka dit.
Ville göra det på kvällen, då det var lugnare, mindre folk där och chansen att jag fick vara ensam skulle öka. 

Kvällen kom, solen började gå ner. Jag satte på mig min favoritslips och min favoritkavaj. Plockade med mig ljusen och lyktorna som jag tänkt tända.
Gravplatsen var lika fin som farmor. Jag blev glad när jag kom dit. Kände en lycka och lättnad, samtidigt som sorgen och saknaden efter henne gjorde sig påmind.
Har ingen tidsuppfattning om hur länge jag var där. Solen försvann helt, det blev kallt och mörkt. Ännu kallare, ännu mörkare. Jag satt säkert i flera timmar, kanske två, kanske fyra. Jag vet inte. Stod framför gravstenen, satt på knä. Ibland gick jag bort några meter och satte mig på en bänk.
Ville inte lämna platsen. Ville inte lämna farmor.
Tårarna rann och några gånger brast det ordentligt. Varför ska avsked vara så jobbiga? Varför måste vi överhuvudtaget skiljas åt från de personer vi älskar allra mest?

Jag hoppas innerligt att jag kommer att få träffa farmor igen. Någon gång, någonstans. Det tror jag, och den dagen ser jag fram emot. Från och med den dagen, ska jag aldrig släppa henne igen. Aldrig behöva säga adjö igen.
Det var jobbigt att besöka gravplatsen, det krävdes många tårar. Men det var också väldigt fint, kändes skönt och det gav mig även ett leende. Nu ska jag åka dit ofta, lägga blommor, tända ljus och visa farmor hur mycket hon betyder för mig. Hur mycket jag uppskattade henne.

Margot Blom - för evigt min kära farmor