Cristiano Ronaldo är ett namn på mångas läppar.

Den portugisiska superdivan må förvisso vara en fantastisk fotbollsspelare, en av de allra bästa och mest unika i världen.

Men i mina ögon är han inget annat än en vandrande skandal. En skandal för fair play, en skandal för idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Hemma sitter miljontals ungdomar och följer sina idoler, dyrkar dem och gör allt de kan för att efterlikna dem så mycket det bara går.
 
Att efterlikna och bete sig som Ronaldo gör, är inget jag vill att någon fotbollskille (eller tjej heller för den delen) i hela världen ska försöka med.
Ronaldo är som en bortskämd liten snorunge både på och utanför fotbollsplanen. Inför blixtrande kameror och massvis med  mikrofoner sitter han och pratar om sig själv i tredje person, talar om hur bra han är och hur han ska lyfta sitt lag till framgångar.  

I medgång kan alla spelare le inför kamerorna och verka som en stor man. Men i motgång.. det är då man sätts på prov och måste visa sin storhet.
Ronaldo har ingen storhet, han tar inget ansvar, han klarar inte av motgång.
Likt en tjurig sexåring, som inte får sin glass som han tjatat på pappa om i tolv minuter, bryter Ronaldo ihop och bölar, gnäller och skäller på allt och alla. Motståndare, domare, medspelare, ingen kommer undan portugisens gester och svordomar.

Cristiano Ronaldo är en av världens största fotbollsprofiler och med det kommer också en enormt stor portion med ansvar. Fotbollen är stor i hela världen, större än många förstår.

I detta VM var Ronaldo kapten för det portugisiska landslaget, precis som Cannavaro var för det italienska. Italien åkte ut redan i gruppspelet efter en blytung förlust mot Slovakien och efter slutsignalen så bröt flera av de italienska spelarna ihop i tårar på planen. Quagliarella var en av dessa då han hade stått för ett makalöst bra inhopp, fått ett mål tveksamt bortdömt och strax därefter bjudit på ett av VMs snyggaste mål som dock skulle visa sig vara helt utan betydelse. Rejält knäckande för en ung VM-debutant som hade drömt om så mycket mer.
 
Mitt i all italiensk sorg går kapten Cannavaro runt, tackar domarna och motståndare, kliver fram till sina lagkamrater och gör allt för att trösta dem.
Där visar Cannavaro sin storhet som lagkapten och människa, och jag törs lova att han gjorde livet och tillvaron betydligt mycket lättare för den otröstlige Quagliarella.

Samma situation händer Ronaldo då hans Portugal åker ut i åttondelsfinalen mot Spanien. Flera medspelare gråter, är knäckta och målvakten Eduardo faller ihop ner i gräset.
 
Vad gör Ronaldo då?
Jo han kliver rakt ut, vägrar tacka varken domare eller motståndare, säger inte ett ljud till sina medspelare, ingen klapp, ingen tröst. En kameran zoomar in Cristiano som svarar med en spottloska och ett par väl valda ord.
Ett beteende värdig en lagkapten och stor fotbollsspelare? Knappast!

Hade Ronaldo istället bitit ihop, tagit sitt ansvar, varit stor i nederlagets stund och lagt armen om sina lagkamrater.. ja då hade han i mina ögon varit en mycket större människa än den han är just nu.

Det räcker inte att bara vara en bra fotbollsspelare om man ska vinna folkets hjärtan, eller mitt heller för den delen..

Noterbart: Ronaldos spottloska i Portugals nederlag var inte den första och förmodligen inte den sista han bjudit på. I en Premier League-match mot Derby förra året riktade han en spottloska mot Robbie Savage. 

Hur ska man börja..

Italien har precis åkt ut ur fotbolls-VM, redan i gruppspelet. Världmästarna, Gli Azzurri, mina hjältar.

Känslorna far omkring i huvudet ungefär som raketerna drar åt alla möjliga håll vid tolvslaget på nyårsafton.

Vad hände? Åkte Italien ut? Världsmästarna? Cannavaro? Lippi? Hur?

Misstankarna och farhågorna om fiasko fanns där innan VM, men in i det sista hoppades man på mirakel och spelare som helt plötsligt skulle hitta formen och den där typiskt italienska förmågan att nästan alltid vara som bäst när det väl gäller som mest.

Tyvärr visade det sig att mina (och många andra italienska hjärtan) farhågor skulle besannas med den grymmaste av alla grymma verkligheter.

Det italienska landslaget hade för många skador på tunga nyckelspelare (och än värre blev det när även Buffon gick sönder i första matchen), där fanns ingen riktig spelidé, inget ramstarkt försvar a’la VM’06 och framförallt… där fanns en tränare med alldeles för stor tro på sina gamla hjältar som nu blivit fyra år äldre, trögare, mättare och sämre.

Cannavaro är inte världens bästa back längre, långt därifrån. Men han är för evigt kejsaren av Italien som bidrog enormt mycket till det VM-guld jag aldrig kommer att glömma.

Iaquinta var under VM 2006 en hungrig avbytare som då och då kom in på planen för att tillföra aggresivitet, tyngd i huvudspelet och målfarlighet. Nu, fyra år senare, platsar han inte ens i Juventus men fick ändå ett enormt förtroende från Lippi. Märkligt kan tyckas, men Lippi litade som sagt på sina gamla hjältar och deras rutin.

En efter en föll de tunga pjäserna ut ur VM-truppen månaderna och veckorna innan det skulle dra igång. Totti gick sönder gång på gång och tackade tillslut nej till VM p.g.a. skadorna. Landets för närvarande kanske bästa back och den självklara ledaren för defensiven, Alessandro Nesta, gick även han sönder strax innan VM skulle börja.

Luca Toni hade skadeproblem hela våren och blev tillslut aldrig aktuell för VM. Fabio Grosso gjorde liksom hela Juventus en svag avslutning på säsongen och då ansåg Marcelo Lippi att den stora hjälten från VM 2006, Grande Grosso inte längre platsade i laget. Konstigt då att spelare som Iaquinta, Marchisio och Camoranesi fick plats i laget då de hade haft en minst lika tung vår i Juventus som sin lagkamrat Grosso.

Lägg därtill att Juve-ikonen Alessandro del Piero även han hamnade utanför truppen så kan man konstatera att snart hela startelvan plus några tongivande reserver från världsmästarlaget saknades i den trupp som skulle försvara guldet i Sydafrika.

Kvar fanns dock två superstjärnor i Andrea Pirlo och Gigi Buffon.

Speldirigenten och lagets kanske viktigaste kugge, Andrea Pirlo lyckades dock dra på sig en muskelskada i sista träningsmatchen inför turneringen. Buffon hann bara med att spela 45 minuter i öppningsmatchen innan en ryggskada satte stopp för vidare spel. Kvar fanns..? Ingenting..

Det blev en snöplig sorti, redan i gruppspelet. Att Italien skulle få problem med Paraguay hade jag trott på förhand. Men att de skulle kryssa mot Nya Zeeland, förlora mot Slovakien och dessutom hamna sist i en grupp som såg allt annat än svår ut.. ja det trodde inte många, inte ens jag som var tveksam redan innan turneringen drog igång.

Italiens insats i VM kan inte snackas bort på något sätt utan att man kommer fram till slutsatsen.. Fiasko!

Man kan snacka om skadade spelare, för visst hade spelare som Totti, Nesta, Buffon, Pirlo, Del Piero, Luca Toni och Fabio Grosso gjort enorm skillnad, men det hjälper föga.

Man kan välja att prata om det målet Nya Zeeland får mot Italien, ingen kan säga annat än att det är solklar offside, men det hjälper inte heller.

Man kan bli förbannad över en mängd domslut i sista och avgörande matchen mot Slovakien där domaren missar en solklar utvisning på Mucho (Slovakiens målvakt) då han ger Quagliarella en knytnäve i ansiktet. Linjedomaren vinkar även bort ett kvitteringsmål för Italien som enligt repriserna visar sig vara felaktigt, Quagliarella var INTE offside.

Och inte minst, var inte bollen över mållinjen när Quagliarella sköt en stenhård halvvolley som passerade målvakten men inte den Slovakiska Liverpool-backen Martin Skrtel..?

Men vad hjälper det? Inget!

Matchen slutade 2-3 och Italien är utslaget ur VM..

Jag var uppriktigt sagt förbannad på Marcelo Lippi redan innan VM och hans laguttagningar till matcherna har knappast gjort mig mindre arg.

En halvtimma efter slutsignalen förbyts dock all denna irritation till stor beundran och respekt. Till skillnad mot nästan samtliga tränare i fotbollsvärlden (som alltid hittar någon löjlig orsak att skylla nederlaget på) så satt han rakryggad inför hela världspressen och med tydliga, raka ord förklarade att allt var hans fel och att han själv tog ansvaret för fiaskot. Han hade inte förberett sina spelare tillräckligt, han hade valt fel laguttagningar och jag citerar  ” – Jag tar fullt ansvar för detta. Om man spelar så här viktiga matcher med rädsla i benen, huvudet och hjärta så har inte coachen gjort ett bra jobb i den taktiska, tekniska och psykologiska förberedelsen”

Stort! Oerhört stort av en stor man efter ett blytungt nederlag. Att vara en stor man när man vinner kan vilken idiot som helst. Att vara stor, ärlig och stolt när man förlorat en bitter förlust, är vad som definierar en stor människa. Marcelo Lippi är härmed för mig en av de allra största..

Faktum kvarstår dock.. att hur man än vänder och vrider på allt detta, så är Italien fortfarande utslaget ur VM.

Jag älskar Italien och jag älskar det italienska fotbollslandslaget. Det svider ordentligt i hjärtat ikväll. Sorgen, besvikelsen och frustrationen är svår att ta på.

Så stor, så fruktansvärd, så jobbig, men så oundviklig att komma ifrån.

MEN.. det finns andra värden i livet som faktiskt (ja det gör faktiskt det) betyder mer än fotbollen..