Det må vara en dyr franchisekedja med begränsat sortiment som jag sällan går till. Men nu skulle jag åka tåg och i vanlig ordning då man får vänta på SJs försenade lok så fick det bli en kaffe och kanelbulle på stationens närmsta ställe, som på de flesta tågstationer i landet är just pressbyrån.

Inget ont om pressbyrån ska jag för övrigt tillägga (jag kanske beskrev det lite väl negativt här ovan), men med tanke på priserna och sortimentet de har så blir de planerade besöken lätträknade. Oftast har de dock väldigt trevlig personal vilket ska nämnas som ett stort plus.

Jag var inne på apoteket i en mindre stad placerad i Sveriges finaste landskap, Västergötland, för ett par veckor sedan och möttes av den mest sura och griniga expedit jag någonsin sett. Hon bemödade sig inte säga ett ord, inte ens vad varorna kostade, varpå jag själv fick kolla vad det stod på kassan för att sedan räcka fram rätt antal sedlar (ja ibland betalar jag faktiskt inte med kortet).
Hon stod där med mungiporna nere vid hakan och såg ut som om hela världen hade gått under. Kanske hade den det, för henne.
Stackars människa tänkte jag när jag knallade ut ur butiken.

Ialf.. all credit till pressbyråns personal som oftast är väldigt trevlig och trots att man betalat det dubbla för en chokladkaka jämfört med vad man gör i spelbutiken/kiosken hemma så går man därifrån med ett litet leende.

Nu var det inte därför som jag hade tänkt ge just pressbyrån dagens ros, utan något helt annat.

Tillbaka till det försenade SJ-tåget, tillbaka till tågstationen, tillbaka till min kaffe och kanelbulle. Dagen hade varit upp och ner, ett tråkigt besked om en kompis som förlorat sitt barn i födseln gjorde att jag var lite allmänt hängig och hade svårt att bjuda folket runt omkring på ett leende.
Att vara med om en sådan upplevelse är något jag inte önskar min värsta fiende, och ännu mindre mina vänner.

Där satt jag, med huvudet hängandes och tyckte livet kändes orättvist.

Jag svalde en klunk kaffe och skulle precis till att ta min första tugga på bullen som var fullständigt dränkt i kanel och socker.
I samma ögonblick som jag lyfter bullen med vänsterhanden så får jag syn på en liten text på servetten som följde med.

”Du ser stark ut idag” stod det på servetten.

Jag stannade upp och bullen fick vänta några centimeter utanför gapet.
Du ser stark ut idag..

Plötsligt kände jag en varm känsla som drog igenom hela kroppen. En känsla av glädje, lycka och stolthet. Det hängande huvudet sträckte en aning på sig och ett litet leende trängde sig fram genom läpparna.  Jag åt upp bullen som var godare än någonsin och drack upp mitt kaffe som även det smakade bättre än någonsin. Samma kaffe och bulle som jag ätit flertalet gånger tidigare men den här gången var helt annorlunda.

Ur högtalarna inne på stationen ropade en äldre mansröst ut att det tåg jag skulle åka med var på ingång.
Jag reste mig, tog min väska och gick ut mot perrongen.
För ett par minuter glömde jag bort min bedrövliga dag, mina vänner som mist sitt barn innan de ens hann föda det. För ett par minuter glömde jag bort allt, förutom den lilla positiva och glada texten på den vita servetten.

Tack pressbyrån..!!