Läste tidigare idag en artikel om Sven-Göran Eriksson, där han berättade om sin tid i Italien och tränare för bl.a. Romklubben Lazio.

"Jag bodde mitt i stan och körde en Volvo. Man kunde inte ta sig fram en meter. Folk klättrade på bilen så att polisen fick ta med mig och köra mig till träningsanläggningen. Det var fantastiskt."

Detta är alltså ett citat där han ger en bild av passionen, den fanatiska inlevelse som folket har för fotbollen och dess enorma betydelse för samhället i det skoformade landet.

"Passionen i Italien och Rom är fantastisk. Speciellt när det är derby. Om det ena laget förlorar matchen är det många supportrar som inte går till jobbet dagen efter. Jag har upplevt många derbyn, i Manchester, i Lissabon o.s.v. Men derbyt i Rom är strået vassare än alla andra. Folk är tokiga, men på ett härligt sätt."

"De pratar fotboll överallt. Det spelade ingen roll om man skulle ta en kaffe på en bar eller ut och gå en promenad. Det var en hausse på allting. Folk ville prata fotboll jämt.
Det finns en radiostation som varje dag pratar fyra timmar om Lazio och fyra timmar om Roma. Jag förstår inte hur det är möjligt. Alla taxichaufförer lyssnar på det under hela dagarna."

På frågan om skillnaden mellan när det går bra och när det går dåligt, ifall mediebevakningen förändras, svarar Eriksson: "Då vänds allting. Man ska inte läsa tidningarna, det är alltid överdrifter. Men det som är bra är att de enbart skriver om fotboll. Till skillnad från i England tex där de skriver om privatlivet. I Italien får man ha det ifred och det är fotbollen som räknas och analyseras av allt och alla."

Kan inte säga annat än att jag älskar Italien, deras fotboll och passion för den.
Men en sak som verkligen sticker ut och som ger mig ännu större respekt och kärlek till den italienska fotbollen är den respekten som visas för familj och privatliv. Det faktum att det faktiskt är fotbollen som räknas och betyder något när man bedömer spelare, ledare, klubbar o.s.v.
Vad som görs privat spelar mindre roll, så länge man sköter sig någorlunda och inte gör några samhällsdömda gärningar eller brottsliga handlingar.
När det går sämre på fotbollsplan blir man inte sågad för varje liten detalj privat. Spelarnas och tränarnas fruar, flickvänner, familjer blir inte förföljda eller påhoppade av media som i England.

Just nu är inte den italienska fotbollen den bästa, som den tidigare varit under många årtionden. Men man har fortfarande (och kommer förhoppningsvis alltid att ha) ett slagkraftigt landslag som är långt bättre och vassare än det engelska (som svensk media ALLTID har en tendens att överskatta, skriva upp och favorisera).
Den engelska fotbollen är överlägset starkast ekonomiskt. Den spanska dominerar med världens allra bästa spelare, den kanske mest underhållande och offensiva fotbollen samt tre av de absolut största klubbarna i världen. Den tyska har ett landslag som är världsmästare och man har ett klubblag som definitivt tillhör världens två-tre bästa.
Den italienska har ekonomiska problem och en storhetstid bakom sig som ekar tomt just nu. 
Men man har en helt annan ungdomssatsning än tidigare. Klubbarna har tvingats tänka om nu när man inte längre badar i pengar, är rikast och lockar de bästa och största spelarna som under 90-talet.
Det verkar finnas en framtidsplan för att fostra, producera egna spelare och inte bara köpa in färdiga och dyra stjärnor utomlands.
En modell som jag definitivt föredrar och som dessutom gynnar det egna landslaget och dess utveckling.

Italiensk fotbolls framtid börjar se ljusare ut igen, något som verkligen glädjer oss italienska fotbollsälskare.

Och till Svennis.. tack för allt positivt du gjort för den italienska fotbollen och den marknadsföring det gett i Sverige som annars har en väldigt begränsat intresse av att bevaka den sydeuropeiska fotbollen.