Nu börjar EM på riktigt allvar.. för mig, och för alla oss azurblå.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag suttit fastklistrad framför TVn under varje minut som hittills spelats av turneringen. Men under dessa matcherna har det enbart varit det genuina fotbollsintresset och kärleken till sporten som lockat.
Ikväll är det mer än så.. Det är passion, det är ren kärlek, det är en livsstil.

Ända sedan den där varma sommaren 94, då för övrigt Sverige gjorde ett magiskt VM som alla vi svenskar kommer att minnas för evigt, har jag varit totalt frälst i stövellandet vid medelhavet.
Under VM 90, som spelades i Italien, väcktes mitt nyfikna intresse. Där fanns en sådan passion för fotbollen att det lyste igenom i TV-rutan. Jag såg alla dessa flaggor på arenan, viftandes fram och tillbaka. Gröna, vita, röda flaggor. Det var mäktigt!
Men den medgångssupporter som man oftast är i den åldern, jag var 8 år, så föll min dåvarande kärlek och mitt största engagemang åt Tysklands håll. Eller rättare sagt Västtyskland som det var på den tiden. De var bäst och de vann också VM den gången.

Men det var alltså under sommaren 94 som jag föll pladask för Italien. Jag spenderade två veckor i Bibione, en mysig liten turistort längs Medelhavet, under tiden då VM spelades i USA. Ett VM där Italien började katastrofalt. Man förlorade den första gruppspelsmatchen mot Irland, en förlust som för italienarna på förhand var helt otänkbar. Butiker stängdes, barerna bommade igen. Allt dog och hela staden blev tyst.

Ett par dagar senare var det dags för andra matchen och allt började nattsvart även där då den italienska målvakten blev frilägesutvisad och den kontroversiella tränaren valde att byta ut sin megastjärna och anfallare Roberto Baggio.
Italien var i chock och fotbollsvärlden gnuggade händerna, inget verkar vara så kul som när de stora lagen får problem. Spelarna på planen växte dock, knöt näven och såg till att vinna matchen trots allt.
Det blev fest i Bibione. Folk sjung, dansade, barerna bjöd det vuxna folket på vin och barnen på glass. Resten av turneringen är en saga signerad Roberto Baggio och den italienska förmågan att aldrig ge upp. I flertalet matcher såg de tufft ut, t.o.m. snudd på hopplöst emellanåt. Men man snubblade sig hela tiden vidare, Baggio frälste sitt lag gång efter gång och tillslut stod man där i VM-finalen mot Brasilien. En final som man visserligen förlorade på straffar, men min kärlek hade de ialf vunnit.

Nu går vi snart in i EM-turneringen 2012, och vi gör det i vanlig italiensk ordning med kaos och en massa strul i bagaget.
På hemmaplan har en ny spelskandal dragits upp och den givna vänsterbacken Criscito fick t.o.m. lämna truppen som ett resultat av detta. Ett avbräck då vi verkligen hade behövt de offensiva ytterbackskvalitéer som Criscito besitter.

Skandalen stör naturligtvis hela truppens uppladdning inför turneringen, men ett liknande fall fanns även inför VM 2006 då de slöt sig samman och vann hela turneringen på ett magiskt sätt.

Fler avbräck finns tyvärr och det största av dem alla är Barzagli, mittbacksgeneralen som haft en fantastisk säsong och utan tvekan är den bästa försvarsspelare som Italien befogar över för tillfället.
Detta har medfört att också tränare Prandelli börjar bolla med andra uppställningar för att lösa försvarsspelet. Alla vi som håller på Italien befarar att det tillslut blir en trebackslinje med, den vanligtvis på mittfältet spelande, Danielle De Rossi som mittback.
En uppställning som känns allt annat än stabilt.

Vi saknar gamla hjältar som Del Piero, Totti, Luca Toni, Grosso, Zambrotta m.fl som alla beslutat sig för att lägga ner sin landslagskarriär. Vi har en ny tränare, med nya idéer och nytt spelsystem som ännu inte satt sig. Vi har ett nytt landslag med nya, unga och talangfulla men något orutinerade lirare. Vi har 0-5 och tre raka förluster i de tre senaste matcherna inför EM. Vi har även en jordbävning i staden Parma som även den skakar om landet och folket.

Lägg till på detta att det är grannlandet och världens bästa fotbollslag som står för motståndet på andra sidan planhalvan när domaren blåser igång.
Ett lag med stjärnor som Casillas, Xavi, Torres, Fabregas, Xabi Alonso, Sergio Ramos, Iniesta och David Silva. Spelare som vunnit VM, EM, Champions League, ligatitlar. Ett lag med obeskrivligt mycket rutin samt skicklighet.

Men varför oroa sig? Varför gå igång? Varför få ont i magen? Att Italien ska vinna en öppningsmatch i en turnering, att Italien ska kliva in i en turnering med allt i sin ordning och utan problem.. det finns inte, har aldrig hänt och kommer förmodligen aldrig att hända.

Nu tror jag att Italien gör en ganska medioker match idag mot Spanien, man blir förmodligen utspelade och utspottade i vanlig ordning av svensk media (och annan media också för den delen). Men man reser sig, även det i vanlig ordning, och blir bättre ju längre turneringen lider. Hur långt det räcker, det får framtiden utvisa.

Nu undrar säkert många varför en svensk håller på Italien och varför en svensk bryr sig så mycket om ett lag och land som är långt avskyvärt i många svenska ögon.

Svaret kommer här: I Sverige är jag född och uppväxt. I Sverige har jag mina rötter och min grund. Men Italien är min kärlek, min passion, mitt stora engagemang.
Man kan dra liknelsen med relationer i livet.. Sverige är min mamma, mina bröder. De som finns där, som man oftast älskar men aldrig valt själv.
Italien är min flickvän, min kärlek som jag valt själv och som fångat mitt intresse utan blodsband och utan rötter.

Btw så får man väl kanske säga att Spanien i mina ögon är den där sköna, vackra tjejen som fångar ens intresse ett tag och som kanske är både snyggare och sexigare än sin flickvän under en period. Jag älskar lirare som Xavi, Iniesta, Fabregas, Torres, David Villa m.fl.
Men Italien är min flickvän, min stora kärlek och henne kommer jag för evigt att vara trogen..