Som man har laddat för detta..

Örebro spelar elitseriekval för första gången sedan 1992 och under alla dessa år har vi inbitna hockeysupportrar varit med om konkurs, mängder med år av harvande i division 1, matcher mot lag som Munkfors och publiksiffror på 200 m.m.

Naturligtvis har vi fått glädjas av framgångar också, men hockeyintresset har varit minst sagt svalt i stan och den ledande tidningen i länet har knappt höjt ögonbrynen åt vad som pågått i den iskalla "ryssbunkern" under alla dessa år.
 
Men det är annorlunda nu.
Nu pratas det hockey i Örebro som aldrig förr, laget har stått för en makalös säsong i Allsvenskan och varit det lag som skapat överlägset flest rubriker i landet. Sedan dagen då Örebro blev klara för elitseriekvalet har snacket gått varmt om matcher mot elitserielag och en fullsatt bunker med hungriga Örebroare beredda att lyfta fram sitt lag.
Man har väntat och väntat.. och ikväll var det dags!

Som ett litet barn på julafton klev man in i ishallen, möttes av likasinnade personer som lyste av förväntan. Det låg någonting stort i luften och man förstod direkt att det skulle bli drag i hallen.
Och vilket drag det blev!

Jag personligen har aldrig varit med om ett liknande tryck i när Örebro lirat hockey, tifot var mäktigt och det gick små rysningar genom hela kroppen. Det finns ingenting annat i världen som kan få mig så full av förväntan, så engagerad, så laddad och så passioner som idrott.
Idrotten är fantastisk, den berör verkligen folk.

En galen match, ja den var verkligen fullständigt galen, med målchanser som duggade lika tätt som ett riktigt svenskt höstregn.
Örebro sköt och sköt, gjorde en del mål.
Rögle kontrade och gjorde typ lika många mål.
Rögle ryckte till sig en ledning, Örebro kom ikapp, Rögle tog en ny ledning, Örebro kvitterade återigen. Örebro tog ledningen, Rögle kvitterade, Rögle tog ledningen, Örebro kvitterade och tog tillbaka ledningen. Rögle kvitterade igen, Rögle vann.
Hängde ni med?
Nej jag tänkte väl det.
Ska inte ens ge mig på ett försök att beskriva målen eller i vilken ordning de föll, utan nöjer mig med att konstatera.. matchen var fullständigt galen, hjärtat slog frivolter och slets mellan hopp och förtvivlan för att sedan tillslut bara rasa ihop.

Känslan efter matchen går inte att beskriva rättvist. Örebro hade matchen, Örebro hade 6-5 med bara sekunder kvar att spela och dessutom en man mer på isen. Örebro vann ju, eller?! Vad hände?
Drygt tre tusen stod upp, sjöng och klappade, hyllade sitt lag som var på väg att triumfera och ta tre poäng i klubbens första elitseriekvalmatch på 19 år.

Ett par sekunder senare hade en domare först hittat en Örebroutvisning i en hög av spelare, sedan hittat ett Röglemål i en hög av ännu fler spelare.
Tre tusen slutade att jubla.
Frustration, irritation, besvikelse, orden är många men räcker ändå inte till för att beskriva känslan.
Jag kan ibland bli rent ut sagt skitförbannad när det kommer motgång, särskilt i idrott. Ibland blir man så sne att man bara vill kasta saker omkring sig, ha sönder något, skrika rakt ut.

Ikväll blev jag inte förbannad, jag blev bara tom.
Så oerhört chockad, ledsen och besviken att jag inte ens orkar bli vare sig arg eller förbannad. Det här är den värsta känslan som finns, att bara sitta tyst och uppleva själslig smärta inombords.
Man vill inte prata med någon, man vill inte se på TV, man vill inte läsa, man vill inte göra någonting.
Det känns som att tiden bara står still, att hela världen gått under.

Idrott berör, idrott engagerar och idrott väcker känslor.
Ibland helt underbara och fantastiska, ibland hemska och helt förskräckliga.

Men det kommer en dag imorgon också, har jag hört..