Jag gillar diskussioner...
Gärna djupa sådana som handlar om livet i stort.
 
Att dela åsikter, meningar, idéer och tankar med en annan människa är alltid intressant. Särskilt om man trivs med personen och allt som oftast tycker att hon eller han har något vettigt att komma med.
För några dagar sedan hade jag en diskussion med en väldigt fin och klok människa, en människa som jag verkligen trivs med som sällskap och som gör mig glad varje gång jag ser henne. Vi diskuterade livet och myntade det gamla uttrycket att "livet är en dans på rosor".
Hon sa så här till mig: - Livet är verkligen en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.
Det ligger verkligen någonting i det hon sa.

Dansen är allt som oftast svår i början, tills man lärt sig stegen.
Ibland känner man sig stel, orörlig och bara helt hopplös. Men så släpper allt helt plötsligt. Du vet sådär som triss-reklamen säger: "Plötsligt händer det".
Plötsligt känner man sig som en brasiliansk sambadansare där rytmen bara flyter genom blodet, där rörelserna känns lika enkla och självklara som att borsta tänderna på morgonen.

När man lärt sig stegen är dansen naturligtvis mycket enklare, men förr eller senare stöter man på en ny dans, en ny utmaning, med nya steg.
Då gäller det att bita sig i läppen, borra ner huvudet och aldrig ge upp.
Att komma ihåg hur hopplöst omöjligt allt kändes tidigare men att man tillslut lyckades och efteråt tyckte att det var barnsligt enkelt.

Det gäller att hela tiden gilla stegen, se utmaningen i att lära sig dem och sen bara njuta och flyta runt i vetskapen om att man kan dem. Det gäller att försöka älska hela resan, från första till sista steget.

För att dra ytterligare ett gammalt uttryck.
Det finns ingenting som är omöjligt, bara mer eller mindre svårt...

Så ut med er, dansa, njut, lev livet och gör det med ett leende på läpparna..!